Sjukhubesök
Jag har aldrig skrivit om det här i bloggen förut, men tänkte göra det för första gången idag. Även fast de flesta som känner mig redan vet det här om mig. I nästan sex år har jag haft problem med att jag har mens ofta. Alltså jätteofta. I sex jävla år. Jag har gått till doktor efter doktor, vissa har varit helt bedrövliga och inte alls förstått problemet med att jag "blöder lite oftare än andra" (oftast manliga läkare om sagt så, vilket bara gör det ännu mer frustrerande) och andra har varit supertrevliga och verkligen velat hjälpa, men inte hittat något. De har experimenterat med hormoner hit och dit och vissa saker har hjälpt ett tag men det har alltid kommit tillbaka. Vissa perioder har det gått år utan att jag kan minnas senast jag var blödningsfri mer än några dagar i sträck. Vilket är helt sjukt!
I julas var jag på sjukhuset och blev undersökt av tre läkare, varav en överläkare. Då, ÄNTLIGEN, fick jag en diagnos: Kronisk inflammation i livmoderhalstappen. Hur det kan ha tagit 6 år och åtskilliga läkare för att upptäcka detta vet jag inte, men det brydde jag mig inte så mycket om då. Det vara bara skönt att äntligen få veta vad det var! Och det allra bästa: Det gick att rätta till med en enkel operation!
Den lilla operationen gjorde jag idag. Och det var ingen trevlig upplevelse. Föberedelserna (bedövning och dylikt) gjorde jätteont och jag var lite rädd för att fortsätta efter det. Sen när hon ska börja bränna bort den lilla bit av livmoderhalstappen som skulle bort, så är det första som händer att hon bränner fel, i slidväggen, där jag inte är bedövad. Det gjorde så fruktansvärt ont, och jag skriker och säger att jag inte vet om jag vågar göra det igen. Hon ber om ursäkt och säger att hon gjorde ett stort misstag, som egentligen inte borde få ske. Jag spänner mig så mycket inför nästa "bränning", och håller ner armarna och håller mig fast i sängen. Då kommer jag åt stålstängerna med handen, och när hon börjar bränna igen så får jag en elektrisk stöt av stålet. Vet inte hur det kunde hända, och det var ingen kraftig stöt, men det var otäckt nog.
Dessutom upptäckte dom vad dom tror är cellförändringar, vilket jag inte heller förstår eftersom jag tagit cellprov nästan varje gång jag träffat en läkare under dessa sex år, och dom cellproverna har aldrig visat någonting. Så om dom har rätt i det så måste jag nog operera mig igen, och isf blir det en lite större operation där jag måste sövas.
Allt detta är egentligen bara bagateller, när jag vet att folk i min närhet går igenom mycket hemskare saker som inte ens går att jämföra med det här, men för mig var det hemskt. Det blev bara för mycket, på ett sjukhusbesök och ett litet ingrepp som jag inte trodde skulle märkas eller kännas knappt alls. Och nu sitter jag här och har jätteont efteråt, det hade jag inte heller räknat med.
Så nu ska jag fortsätta titta på Netflix och vila ♥
<3